idaasoderberg

har vart en rätt jobbig tid, ända fram tills idag faktiskt, det har inte direkt gått över än.

mycket som pågår efter min gammelmormors död.

hon va så himla sjuk i slutet, så det var rätt väntat att hon skulle gå bort men ändå... när dagen och tiden kom så var det som allting man hade byggt upp bara rasade ner. den 31 augusti fyllde hon 97 år, hon satt där och lyssnade. hon undra hur nemo bland annat mådde, hur det går i skolan osv.

 

det är så tomt. hon har alltid funnits i mitt liv. när min bror föddes så var min gammelmorfar och gammelmormor ensam hemma med mig. även fast jag inte minns det just idag, var liksom bara två år så minns jag alla andra gånger de båda passat mig.

kommer ihåg alla gånger hon gjorde våfflor åt mig, jag gick alltid hem till henne efter skolan (när jag gick mellan 3an och 6an) jag minns hur man alltid hälsade på henne och skulle alltid äta sju sortes kakor och man va tvungen att äta! om man inte åt upp var det nästan nära att man fick smisk ;)
jag minns en dag, när jag var ledig från skolan. jag hjälpte henne att putsa alla hennes fönster hon hade i sin lägenhet och att vi sedan lagade fiskbullar och satt och prata om hästar och allt möjligt.
jag minns när hon blev sämre och jag hämtade henne och körde hem henne i rullstolen så hon fick se gården.

innan pappa och mamma flyttade hit så bodde min gammelmormor och gammelmorfar här. 

de hade gården och skötte kossor osv. så hon uppskattade det väldigt mycket att bara sitta under våran stora lönn och bara titta.

 

dagen efter min födelsedag åkte vi till henne för hon ville det. jag var då väldigt sjuk så jag fick inte riktigt ta i henne. hon var redan sjuk (att va 97 år och få lunginflammation är inte så bra precis...) så jag klappade henne lite på benet. så jag sa till pappa att jag ville åka dit för att hålla henne i handen innan hon dog.

men sen på fredagen, precis när jag kom till skolan fick jag ett sms av min mamma där det stod att alva var sämre och kunde inte andas och att pappa var där nu.

jag åkte ut till överby med min syster och chillade och tänkte faktiskt inte riktigt så mycket på det. tills vi kom hem och mamma kom och bara "hon lever inte längre, hon har inte ont längre."

 

de orden får mitt hjärta att brista. jag har vart med om så mycket med död osv. jag vet hur man hanterar det eftersom jag har vart med om det så många gånger, även fast man hanterar det olika varje gång.

jag är 100% säker att hon nu tittar över över oss alla. sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

hon sitter säkert med Olle (min gammelmorfar som dog 2006) på ett rosa moln och vakar över oss. ser till så vi mår bra osv.

 

det är tugnt men på något sätt känns det liksom, rätt? vet inte hur jag ska förklara.
hon mådde inte bra och hon ville inte leva längre utan sin man. nu fick hon som hon ville och hon kommer föralltid vara saknad på denna jord.